Varför försöker man många gånger vara den man inte är...
Hur kommer det sig att vi ofta tittar bortom det vi inte är?
Varför väljer vi att inte vara nöjd här och nu?
När man väl börjar prata om detta fenomen - för det är väl ändock ett fenomen eller.. -
så säger alla - inklusive jag själv - men kära du : - Du är ju helt fantastisk och du är du
och du är så vacker inifrån och ut som den du är.
Men varför lever vi inte efter det?
Vad styr dom dumdristiga tankarna om att :
- Om jag bara går ner 5-6 kg då...
- Om jag bara börjar träna 4-6 ggr i veckan då...
- Om jag bara...
- Om jag..
- Om.
Tänk om inte OM fanns - den klyschan har vi ju hört förut.
Det jag menar är varför tror jag - som precis fyllda 49 år och har en ganska
gedigen livserfarenhet och anser mig vara väldigt jordnära - hur bara kan jag tro på OM?
Jag skäms lite när jag tänker på det här och jag förstår inte varför min självkänsla är så dålig.
Jag har allt jag kan tänka mig att ha.
Jag saknar ingenting i detta nu.
Jo jag ljög ... jag saknar lite JÄVLAR ANAMMA!
Tack vad glad jag blev!
Jag kom på det!
Jag saknar JÄVLAR ANAMMA!!!!
Men vart är du då?
Varför har du lämnat mig?
Jag ser mig omkring och kan "känna" henne stryka omkring mig.
Men hon går inte att fånga just nu.
Hur ska jag övertala henne att komma fram?
Jag ber på mina bara knän - Snälla kom fram så vi kan ha roligt och festligt och vara så där
som vänner kan vara - liksom oskiljaktiga!
Du & jag!
Vi som ibland är bästa bundisar och sen tröttnar jag på dig och du på mig och våra vägar
går isär.
För en stund.
För ska vi vara riktigt ärliga så har vi ju hittat tillbaka till varandra efter ett tag.
Då när saker och ting har lagt sig och vi känner oss redo för att umgås och älska varandra igen.
Nu förstår jag varför jag har saknat min alldeles egna "Ett ord på vägen..."
För det skrivna ordet hjälper ju mig.
Det hjälper mig att få pusselbitarna på plats.
Jag älskar livet
Godmodighet
Omtanke
Vänlighet
Ödmjukhet
/BeA
-
