Hur är det... när vi vandrar i livet på outgrundad väg och låter våra känslor och tankar ta sina egna vägar.
När vi känner att något djupt inom oss tar form och blir först till en känsla och sen en tanke... kan dom höra ihop?
Eller är det vår intelligens som spelar oss ett spratt...
Eller är det så att vi - en del av oss - oroar oss... en existensiell överlevnad ?
Jag vet inte och jag önskar ibland innerligt, trots att jag 50 år fyllda, att jag skulle ha någon, någon äldre än mig som med en bestämd hand på min rygg säger alla kloka ord som jag behöver höra.
Dom orden som alltid säger: - Det blir bra, allt kommer bli bra, det ordnar sig.
Att leva med en sida av sig själv som är djup och ensam och som man helst av allt inte lämnar ut hur som helst, är inte alla gånger lätt att hantera.
Min sida är inte annorlunda egentligen, men ändå djupare än många av dom jag rör mig med.
Att diskutera exstensiella frågor gör man inte med vem som helst... varför?
För jag vill inte lyssna på någon som inte kommit längre på sin vandring i livet än vad jag själv har.
Varför?
För jag orkar inte förklara hur man ska tänka och varför man tänker på ett visst sätt... Jag menar inte vara elak men jag har fått nog att vara en terapeut åt andra...
Alla får börja undersöka sina egna sidor och funderingar.
Ord är fantastiska, dom kan vara kraftfulla och platta på samma gång.
Jag skulle så gärna vilja skriva orden som egentligen finns inom mig... men jag förmår inte.
Dom är djupa, outgrundliga och i behov av svar.
- may the force be with us
//Beatrice
