Att vara mamma...

att älska 

att finnas

att skapa trygghet

att göra sitt bästa

att vara snäll

Hon är min enda dotter i en skara av 4 egna födda och 1 bonusbarn.

Ett sånt vackert leende

Ögon som gnistrar

Att vara stoltaste mamman i universum

Vi har så roligt ihop

Jag vill aldrig vara utan henne

Hon gör mig glad

Skrattig

Hon är min om så bara till låns

Hon klarar sig själv

hon har sunda tankar

hon är omtänksam

Det finns inte ord som kan beskriva hur mycket jag älskar henne

Tack för att just du kom till mig för att förgylla min tillvaro

Jag älskar dig så

Att vänta lite...

Jag väntar och jag längtar lite eller rättare sagt mycket. 

Min familj är nere i Södra Europa närmare bestämt i Spanien på träningsläger och har varit borta i drygt en vecka nu. 

Men snart så är väntan slut och vi är åter ett. Känns väldigt skönt. 

Fast jag har njutit och jag njuter fortfarande av att vara alena bara jag, doggarna och pippisarna.

Våra djur som är våra livskamrater står mig otroligt nära. 

Jag ömmar för var och en av dem som enskilda individer och dom är så roliga.

Bjuder på sig själva och är väldigt personliga.

Jag är glad att jag har dom alla! 

Men att vara ensam är inte för mig, jag blir halv när min familj är borta för länge. Lite lagom så där är ju perfekt.

På onsdag fyller minstingen i familjen 14 år. Jag längtar att få skämma bort honom lite.

En smoothie på sängen med några paket och lite sång. 

Några pussande doggar och dagen blir förhoppningsvis helt fantastisk för honom.

Jag har tagit mig tid att läsa igenom en massa bloggar som jag inte har besökt på så länge.

Roligt att blicka in och se vad som händer.

Nu ska jag sätta mig att jobba lite samt förbereda kursen som jag ska hålla på lördag. 

 Vet Ni... det är fantastiskt att jag har fortfarande besökande på min sida trots att jag inte 

uppdaterat den på så länge. Helt makalöst och så blir man lite varm i hjärtat!

Tänk att det finns dom som fortfarande snuddar vid min blogg då och då ;) - tack snälla!

Varmvarm kram till Er alla!

//BeA

att bara känna inom sig...

Hur är det... när vi vandrar i  livet på outgrundad väg och låter våra känslor och tankar ta sina egna vägar.

När vi känner att något djupt inom oss tar form och blir först till en känsla och sen en tanke... kan dom höra ihop? 

Eller är det vår intelligens som spelar oss ett spratt... 

 Eller är det så att vi - en del av oss - oroar oss... en existensiell överlevnad ?

Jag vet inte och jag önskar ibland innerligt, trots att jag 50 år fyllda, att jag skulle ha någon, någon äldre än mig som med en bestämd hand på min rygg säger alla kloka ord som jag behöver höra.

Dom orden som alltid säger: - Det blir bra, allt kommer bli bra, det ordnar sig.

Att leva med en sida av sig själv som är djup och ensam och som man helst av allt inte lämnar ut hur som helst, är inte alla gånger lätt att hantera.

Min sida är inte annorlunda egentligen, men ändå djupare än många av dom jag rör mig med.

Att diskutera exstensiella frågor gör man inte med vem som helst... varför?

För jag vill inte lyssna på någon som inte kommit längre på sin vandring i livet än vad jag själv har.

Varför?

För jag orkar inte förklara hur man ska tänka och varför man tänker på ett visst sätt... Jag menar inte vara elak men jag har fått nog att vara en terapeut åt andra... 

Alla får börja undersöka sina egna sidor och funderingar.

Ord är fantastiska, dom kan vara kraftfulla och platta på samma gång.

  

Jag skulle så gärna vilja skriva orden som egentligen finns inom mig... men jag förmår inte.

Dom är djupa, outgrundliga och i behov av svar.

- may the force be with us

//Beatrice

Tillbaka till den större staden

Nu har vi landat i Västerås igen.

I bland känns livet som ett evigt flackande hit och dit.

Jag har ett fenomen som jag funderar på...

När jag åker hemifrån så är allt så städat och fint.

Skönt att komma hem till ordning och reda.

Det som sen händer är ... ja jag fattar inte.

Jag plockar in sakerna från bilen - ja ni vet väskor och matkassar.

Det som ska in i kylen åker in

och väskorna ställs i hallen.

Sen säger det bara PANG!

Köket ser ut som ett bombnedslag...

Jag har bara gjort frukost och gett hundarna mat.

Vad gör jag för fel??

Hahahahaha detta är då INTE mitt kök!!

Men känslan... ja inte riktigt men nästan... 

Det är inte skitigt men lite lätt rörigt... hos mig.

Tja det kan ju bero på att man kanske är lite rörig i huvudet... vad vet jag?

Många tankar rör sig runt i skulpen på mig - men det är ju inget ovanligt.

Nu ska jag äta en brunch sen är det rastning av hundar som gäller.

Ha en underbar tisdag!

//BeA

Konsten att bli grå

Som jag nämnde tidigare så har jag valt att sluta färga mitt hår.

Men jag kanske får ta tillbaka mitt beslut till viss del.

Jag måste nog lägga i lite slingor för att liva upp håret lite.

Jag önskar att det fanns en frisör här i Västerås som är kanoners på grått hår.

Men jag har inte funnit någon än.

I mina tidigare år har jag varit anti långt grått hår - men man är ju inte 

sämre än att man kan ändra sig.

Jag tycker det är väldigt vackert.

Har man markerade ögon och fräsch hud så - go for it!

Just nu så öser regnet ner och vi sitter i bobilen i Hagfors.

Lite mysigt är det när det regnar.

Framför allt när man får sitta inne och kura.

Nu ska jag sippa lite på min kaffe och kika på regnet!

Ta tillvara på dagen!

//BeA

Ett ny oskriven dag

Jag vaknar efter en godnatts sömn och sträcker på mig.

Kikar ut och ser att dimman ligger relativt tät utanför.

Grå regntunga moln sveper nära huset och jag myser under täcket.

Ännu en underbar dag att ta tillvara på.

Vad ska hända idag?

Vad vill jag ska hända idag?

Jag har en tid att ta vara på,  en tid att disponera och utan tvång.

Inom mig känner jag mig varm och en lugn känsla sprider sig runt i hela kroppen.

Ack om jag ändå kunde få dela med mig till alla er andra som behöver lite avkoppling.

Jag bara är i nuet i stunden och jag njuter.

Just för tillfället spenderar jag många timmar ensam och det är precis det jag behöver.

Jag kuckilurar och går ner i varv. 

Försöker rannsaka mig själv eller jag stannar upp och tänker på hur bra jag mår just nu.

Det är tyst runt omkring mig när familjen åkt för att möta dagen i sina förpliktelser.

Bara husets alla ljud når mina öron.

Kylskåpet som ständigt jobbar och frysen med sitt lite lågmälda brummande.

Kaffepannan som gör sig klar och doften som sprider sig i huset.

Jag hör hundarnas snusande och ibland lite hastiga rörelser när dom ser något 

intressant ute på åkern.

Jag går runt och kikar på vårt hem. 

Tänker på vad saker och ting har för betydelse.

Min blick fastnar på mina behornade vänner på väggen.

Deras utformning strävar ständigt uppåt.

Kraftfulla och starka.

Jag gläds åt deras vackra skapelser och att jag har valt ha dom hos mig.

Mina ögon kan vila på dem och jag kan ge mig själv styrka genom betraktelsen.

Jag sätter mig vid köksbordet och ser dom tre nedbrunna ljusen.

Ett leende sprider sig över mitt ansikte.

Dags att möta dagen.

O´hoj här vare skoj

Ja vad säger jag... Välkommen kära BeA tillbaka till din blogg åter igen.

Men till allvars snacket... 

Hur många gånger ska jag behöva hälsa dig

välkommen åter??

Vad håller du på med?

Ska du inte sätta ner fötterna någon gång och bara fortsätta skriva på det du tycker om?

Vad är ditt problem kära vän?

Hahahhaha - om någon läser det här - ja då är det väl bara tvångströja på som gäller!

Nåja lite kul i vardagen måste jag ha!

Vad händer hos mig?

Jag har avslutat mitt uppdrag som jag har haft sen 2008.

Halleluja!

Vad händer nu då?

Jag har inget nytt på G eller rättare sagt jag har redan börjat.

Invecklat värre.

Jag har varit "fri" i tre veckor nu och vad har jag gjort...

rannsakat mig själv och valt att verkligen ta det lugnt.

Meditation har jag kört hårt med.

Funderat har jag också gjort.

Konstaterat att jag varit mamma i mer än hälften av mitt liv... 

Oj!

Och jag är fortfarande lite "småbarns" mamma.

En 13 åring hemma har vi.

Men vad jag har njutit av dessa ensamma stunder jag har haft.

- Tystnaden - stillheten - 

Jag får rysningar bara jag tänker på det.

Så priviligerad - jag bugar mig och tackar allra allra ödmjukast!

Ser på mig själv från olika vinklar i spegeln.

Åren går.

Jag har valt att sluta färga mitt hår.

Jag fyller 50 år i sommar.

Fortfarande kan jag tänka:

-Vad ska jag bli när jag blir stor?

En förebild för mina barn ska jag också vara.

Hmm... 

Nå nu ska vi se om jag lyckas komma tillbaka hit till min en gång så

älskade blogg och skriva av mig lite nu och då!

Puss på mig själv och kom igen BeA!!!